Det var ännu en gång tid för, vad det nu verkar som, en traditionsenlig resa till vackra Norrbyströmmen med Tore. En resa som man sedan förra året har sett fram emot. Ett enastående fiske i kristallklart vatten efter skygga regnbågar där de tunnaste tafsarna och minsta flugorna är ett måste.
Måndag den 20 Juni
Färden bar av mot Jönköping för att möta upp Tore som kom inrullande med tåget. Med alla samlade i bilen (Tore, chauffören mamma och jag) styrde vi uppåt längs Vätterns klippor, med riktning mot de östgötska rapsfälten och Norrbyströmmen.
Väl framme möttes vi av ett stilla Norrbyströmmen, där det enda som hördes var vindens sus i träden och de betande fåren. Efter att ha packat in sakerna i stugan och sagt adjö till mamma tog vi oss en promenad längs strömmen. Vi såg fisken tydligt i det kristallklara vattnet och vi hann inte gå långt innan abstinensen tog över och vi sprang tillbaka för att tackla upp våra grejer.
Tunna, långa tafsar skarvades på och flugor i de minsta storlekarna satt längst ut. Det var dags att försöka lura de svårflörtade fiskarna. Vi tog några kast i Homepool nere vid kröken, men ingen fisk visade intresse och vi förstod relativt snabbt att det var slöseri med tid. Istället sökte vi oss nedåt, förbi bron, precis innan strömmen mynnar ut i Pool 2. Under träden i den svårtillgängliga miljön såg vi ett par fiskar och lade ut våra flugor i hopp om att väcka deras intresse.
Jag bestämde mig för att gå över till andra sidan för att få en annan vinkel. Där får jag istället syn på en ny fisk precis intill kanten och testar ett kast mot den. Min lilla röda fjädermyggspuppa får en nästintill perfekt drift och fisken gör en liten rörelse åt höger för att sedan öppna munnen och ta min fluga. Jag lyfter spöt och jodå, resans första fisk sitter! Det blev en händelserik kamp där den bjöd på både hopp och rusningar. Det enda jag kunde erbjuda, med god hjälp från Tore, var en säker kraschlandning i håven.
Vi fiskade vidare och testade olika pooler, flugor och metoder, men fisken var otroligt svårflörtad. Både Tore och jag hade enstaka kontakter, men det tog ända fram till klockan 19:19 innan jag lyckades lura nästa fisk. Den föll för min fluga och jag kunde landa min andra för dagen. Tore lyckades 40 minuter senare lura en fisk på samma ställe där jag tog min första, så nu hade båda spräckt nollan. Det var en mycket vacker fisk han lyckades lura, nästan likt en vild fångst. Han nöp även en till regnbåge på samma ställe kort därefter. Kanske var det där de stod för att äta?
Nåväl, klockan blev strax efter åtta och det var dags för mat. Hamburgare stod på menyn och det var välbehövligt efter många timmars fiskande. Vi klurade på en mängd olika teorier om hur man lurade fisken medan vi blickade ut över den lugna strömmen.
Utan att spilla någon tid var vi snart ute på gräset igen med nya förhoppningar. Men man kan lugnt säga att de släcktes snabbt. Tiden sprang iväg och vi lyckades knappt få fiskarnas uppmärksamhet. Klockan närmade sig midnatt och vi bestämde oss för att ge upp för dagen.
Morgonen därpå steg vi upp 04:30 och funderade på varför vårt alarm klockan 03:30 inte hade gått igång? Mm, en timme sena ute vid vattnet. Hur som helst gav vi oss snabbt på fisket igen i hopp om att något under natten hade förändrats och för min del får jag säga att det gjorde det. Runt klockan 06:00 fick jag min första fisk på kroken, vilken steg på min torrfluga. Men tyvärr gick tafsen av. Lite senare tog nästa fisk min fridriftande nymf, men efter några sekunders kamp gick tafsen av igen.
Okej, tredje gången gillt. Jag gör ett par kast till och vips kommer en fisk från ingenstans och gör ett utfall mot min fluga. Men även denna gång gick tafsen av! Jag började bli riktigt fundersam och nästan lite trött på att tappa fisk gång på gång. Jag gick upp mot Homepool igen och testade indikator med nymf. Det tog inte många kast innan en av fiskarna öppnade munnen för min fluga. Mothugget satt och kampen var i full gång, tills den tog ett abrupt slut. Tafsen gick av även denna gång…
0.12 i tafsdimension verkar inte vara min grej, eller så är det kanske märke på tafsmaterialet? Man kan ju alltid skylla på prylarna! Fisket fortsatte men det var trögt. Både jag och Tore testade oss fram med olika metoder och det gick så långt att båda till slut desperat stod med en squirmy på tafsspetsen. Tore lyckades faktiskt lura en mycket vacker fisk med den metoden. Nåväl, allt för att lura dem!
Jag testade mig istället fram med olika nymfmönster på olika fiskar. Det var inte förrän de sista 30 minuterna som jag fick en fisk att ta min fluga, men mothugget satt inte. Trist. Men väldigt kort därefter lägger jag en riktigt bra förstadrift på en relativt stor fisk, åtminstone den största jag sett i strömmen under resan. Den öppnar faktiskt munnen och tar flugan. Mothugget sitter och kampen är i full gång! I en relativt hård ström med tunn tafs och stor fisk vågade jag knappt sätta press. Jag slängde snabbt upp mobilen för att ta ett kort och samtidigt försöka ringa Tore så han kunde hjälpa mig håva. Men mitt under fighten och fotograferandet släppte fisken. Nymfen var kvar, men fisken simmade iväg. Förbannat…
Det blev en minst sagt händelserik avslutning på det hela, även om det inte riktigt gick som jag ville på slutet. Hur som helst tackar både Tore och jag ödmjukast till Manni för en fantastisk anläggning och för alla nya minnen som skapats!
Väl mött vid vattnet,
Hannes